Påminner mig om en gång när jag skulle åka buss med barnen och Alice blev klämd i dörren. Tvillingarna grät och jag bad en kvinna att flytta ihop med någon annan så jag kunde sitta bredvid barnen. Hon bara tittade oförstående på mig och sa typ "Nää, vadå?" Så jag fick placera ut de gråtande barnen på olika platser medan jag iakttogs av bussens passagerare. Alice ropade "Jag vill sitta bredvid dig, mamma!" Och jag vrålade tillbaks "Det går tyvärr inte eftersom alla MÅSTE SITTA EN OCH EN!!!"
En enda tant tyckte synd om mig och ville hjälpa mig, men hon satt redan bredvid någon. Jag är inte rasist men det var en invandrartant.
Denna historia påminner mig i sin tur om när jag var på en lekplats i Umeå och Alice ropade på mig. Jag var en bit bort och när jag kom fram hade hon redan hängt ett tag i ett rep tre meter över marken. Jag nådde inte henne utan var tvungen att klättra upp i klätterställningen medan hon skrek att hon tappar taget och i sista stund hala upp henne uppifrån. Och hela tiden står en karl och tittar på två meter därifrån utan att göra en ansats till att ställa sig under henne eller hjälpa till på något sätt.
Exemplen är många. Just nu ser jag en ung tjej som låter folk, bl a två barn, stå upp på bussen medan hon struntar i att sätta upp sina väskor på hyllan och sitter och bligar över kanten på sin bok. Ingen ber henne heller flytta väskorna så klart.
Min fråga är nu: Är det svenska folket det är fel på eller är det fel på folk i allmänhet?
Min reflektion är att folk i allmänhet går som i en bubbla. På nåt sätt hatar vi att behöva interagera med andra människor. När vi går på stan eller sitter på bussen så vill vi gärna inte att nån ska spräcka bubblan vi befinner oss i. Det är väldigt besvärande.
SvaraRadera