onsdag 12 juni 2013

Vad är existentiell ångest?

På senaste tiden har jag börjat vakna en kort tid efter jag somnat och vara rädd. Det känns osannolikt att jag över huvud taget existerar och hela tillvaron känns orimlig. Ångesten är så stark att det inte är ett alternativ att fundera över saken, utan jag måste komma på något som avleder tankarna. Jag brukar då titta på olika föremål och tänka på vad de heter typ "tak, stol, matta". Då brukar jag snap out of it och kunna somna om.

Detta är något som jag upplevt till och från sedan artonårsåldern, jag minns tydligt första gången det hände. Jag hade flyttat hemifrån och var ensam hemma en sen kväll när jag insåg att jag orimligen kunde existera. Det går inte att beskriva hur läskigt det var och jag var tvungen att ringa en kompis för att lugna ner mig. Och han ba "Jaha, jo, sånt är ju jobbigt...eh..." Denna ångest går inte att jämföra med någonting jag upplevt i vanliga livet även när det hänt riktigt hemska saker. Den är extremvidrig, och det känns som att om man inte slutar tänka på rymden och existensen genast så kommer man att sluta existera på riktigt, eller något katastrofalt kommer i alla fall att hända. 

Jag har analyserat den här upplevelsen och vad jag kommer fram till är att det är känslan man får när hjärnan når sin begränsning. Enligt vad min hjärna är kapabel att förstå så kan inte världen existera. Hjärnan kommer då fram till att den inte gör det och upplever detta som mycket skrämmande. Jag tror också att det började när jag blev vuxen och hade flyttat hemifrån eftersom när man är barn så är man van vid att inte fatta saker och tänker att man kommer att förstå det när man blir stor. 

Jag har tänkt att det är detta man brukar kalla existentiell ångest, alltså ångest över att man över huvud taget existerar och hur fan det går till. Jag tänker att det är funderingar över detta som gett upphov till att citatet "Jag tänker, alltså är jag" blivit så poppis. 

Men på sista tiden har jag sett begreppet existentiell ångest användas om lite av varje, det kan vara yrkesval, sjukdom och alla möjliga livskriser. Då undrar jag om det beror på att många inte har upplevt den här känslan. Och det är ju bara att gratulera i så fall. Och undra varför inte jag  kan ha samma tur. Jag väljer att tro på psykologen som sa att det beror på att jag är ovanligt intelligent. Jag använder liksom hjärnan till max och tänker utanför boxen. Men det är kanske sådant de säger för att man ska fortsätta betala dem 700 spänn för 45 minuter. 

11 kommentarer:

  1. Hej jag känner igen mig i det du skriver. Obehaglig känsla det där. Har du något tips om vad jag ska göra åt saken, och hur mår du idag? 😊

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, jag mår bra! Det har inte varit så mycket med det där på sista tiden. Jag brukar kunna avstyra det och jag är inte rädd för det längre. Jag tänker att det är väl människans lott att ha det så här. Det enda tipset jag har är att ta det cool och tänka på att det är normalt och går över. Ju mer man klarar av att acceptera det ju bättre går det tror jag. Och att inte gå in i tankarna utan börja göra något annat. Jag tror inte detta är något som man vinner på att utforska i tanken även om jag annars inte är någon anhängare av att sopa saker under mattan. Berätta gärna hur det går!

      Radera
  2. Tack för ditt svar! Ja det har krupit på mig under veckan då jag jobbat ensam och funderat mycket. Så helgen har vart jobbig då den obehagliga tanken har slagit ut på riktigt. Men jag har haft lite jobbiga tankar i hela livet men man kommer alltid på lösningar till dem, så får väl försöka inte tänka på det och vara glad för allt man har! Men obehagligt är tanken så lite svårt att koppla bort. Tack igen för svaret, känns bra att inte vara ensam om sånt här

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ensam är du definitivt inte. Jobbiga tankar får man leva med, vissa saker får man ta itu med, men detta är nog bara att acceptera och vänja sig vid. Och prata om. Trollen spricker i ljuset du vet.

      Radera
  3. Hej!
    Har precis genomlidit 2 veckor med exakt denna typ av tankar, känner mig fortfarande lite konstig men det går åt rätt håll. Det känns skönt att läsa din beskrivning då den liknar mina upplevelser, man känner sig ensam helt klart.
    Jag är livrädd att fastna i det här då det känns omöjligt att leva livet med en känsla av att hela jag och tillvaron är konstig. Har haft liknande tankar förr men det var många år sedan nu så det var en riktig käftsmäll när det slog till igen. En blixtsnabb tanke och en panikångestattack på det och sedan har det hängt i. Panikångesten kommer ofta kvälls/nattetid men ångesten kan hänga i även dagtid då tankarna ej lämnar mig ifred och jag tänker ju även att själva förmågan att tänka är konstig så det blir utmattande. Vill helst inte ta medicin men har en tid hos en psykolog inbokad iaf, får väl se om jag också får höra att jag är väldigt intelligent :)
    Tack för att du skrev detta.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om det har kommit och gått förut så verkar det osannolikt att det inte ska gå över den här gången med. Känn dig normal och ta det lugnt bara, och hoppas det är en bra psykolog.

      Radera
  4. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  5. Hej Anna Lundin,

    Jag känner igen denna kategori av ångest och jag har upplevt den flera gånger. Som du säger, så verkar det som om man är vid randen av förståelsen av tillvaron. Där finns inga logiska tankar eller mening. Bara frusen stelnad skräck. En liknande ångest är när man fastnar i insikten om icke-tillvaron, om framtiden och faktumet att man skall vara död och inte finnas mer. Denna icke-existens framstår och presenterar sig som något ohyggligt orimligt och vederstyggligt. Skräcken blir absurd och omöjlig att greppa.

    Någon enstaka gång så har jag stirrat den rakt in i vitögat. Det var längesedan och jag besväras ej längre av ångest tack vare medicin. Effekten av sådan brutal självterapi kan vara påtaglig. Det gällar att stanna där i det absurda rummet man befinner sig i när det är som värst. När de omöjliga tankarna och overklighetskänslorna är hemskast. Ju längre man kan stirra rakt ner i bråddjupet desto mer får man ut av det. Det är som om man bränner bort en del av sig själv, ett elddop. Man kan få tillbaka kontroll och bli mentalt sundare med denna metod att konfrontera verkligheten, och de fakta man fruktar och som väller upp i ångestögonblicket.

    Huruvida det är nyttigt att syssla med denna extrema form av existentiell terapi och om man helt kan bränna bort sin dödsångest kan jag inte svara på. Jag vet bara att metoden fungerar till viss del, man kan utvecklas. I processen mognar man som människa men man betalar också ett pris, man måste döda vissa illusioner man har. På gott och ont.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså, jag är verkligen glad att jag skrev det här inlägget! Mycket intressant att läsa om dina erfarenheter, och du beskriver väldigt bra hur det känns. Jag tänker sällan på det här nuförtiden men vem vet, i framtiden kanske jag kommer att utforska dom här tankarna igen. Jag är nyfiken på vad det är för illusioner man förlorar, undrar om jag har som?

      Radera
  6. Fick den diagnosen som skäl för jag inte passade hos specialist psykiatrin. Kan jag kanske förstå. Men förstår inte vad det är? Kan du hjälpa mig? De nästan geniförklarade mig med, vet inte riktigt varför.

    SvaraRadera
  7. Jag är bara en vanlig människa. Jag vet inte hur jag skulle kunna hjälpa dig, hur tänker du?

    SvaraRadera