måndag 27 augusti 2018

Videos

Det gick visst inte så bra att skriva varje dag. Det har dock gått bra att sova, så det verkar inte behövas. Jag har köpt en spikmatta med kudde också, så jag hinner inte göra alla avslappningsgrejer. Jag får nog tänka på dagen när jag ligger på mattan. Faktiskt har jag sovit bra alla gånger jag sovit själv och jag har till och med sovit med en annan person (!!!) En gång gick det bra och en gång dåligt så det är i alla fall ett framsteg.

Det jag har gjort är att använda Yoga Nidra från YouTube (lyssna inte titta) , lägga mig samma tid varje kväll, vara lite mer mindful i vardagen, träna eller röra mig lite varje dag, inte dricka alkohol, inget kaffe efter tolv och nu också ligga på spikmattan. Här är min favoritvideo:



Och här är en annan favoritvideo just nu, jag blir så glad av den! 





måndag 13 augusti 2018

Mindfulness

Idag jobbade jag min första arbetsdag, det var kul! Jag hade bokat in en tid hos Kommunhälsan pga min dåliga sömn förra året som jag fick Lergigan utskrivet för. Jag bokade in tiden då när det var mycket att göra inför avslutningen och jag fortfarande var tillsammans med en person som skuldbelade mig för att jag inte kan sova i dubbelsäng, måste ha regelbundna sömntider mm. Så det är möjligt att det skulle kunna lösa sig själv nu, men jag ville ha en plan i alla fall.

Det verkar tyvärr som att jag måste gå en mindfulnesskurs, jag hade hoppas på att lära mig mer om hur sömn fungerar, men människan sa i princip att vad sömnsvårigheter än har sitt ursprung i så måste man börja med att göra avslappningsgrejer och tillämpa sömnhygien och sen får man gå vidare om det inte hjälper. Jag varnade henne för att jag kanske kommer att sprida dåliga vibbar och skratta om vi måste lukta på russin, men hon tyckte jag skulle testa. Så utmaningen här är nog att bli mer positiv till mindfulness.

Det jag ska göra till nästa gång är även att gå upp och lägga mig samma tid varje dag, att skriva ner mina tankar och göra en avslappningsövning tidigare på eftermiddag/kväll. Sen får jag fortfarande lyssna på podd innan jag ska somna om jag vill. Jag tänkte att som vanligt är det roligare att skriva på bloggen än för mig själv, så det är det jag gör nu. Lite för sent tror jag tyvärr, klockan är halv tio. Men jag och Jackson var ute och cyklade efter middagen, vilket också ju ska vara bra.

Jag märkte då att det var inte så avslappnande att öppna datorn, så vi får se om jag får tänka om och börja skriva dagbok. Allt man oroar sig för kanske inte är offentligt, och inte heller så intressant för andra. Men jag gör det i dag i alla fall. Nu ska vi se, vilka tankar är det som snurrar i huvudet i dag..?


  1. Jag tappade bort en plastkasse på jobbet i dag. Den innehöll dyr elektronik och trumpinnar av papper som jag lagt ett par timmars tid på att sitta och rulla ihop. Jag kanske bör skicka ut ett mail till kollegorna... ok jag tar riskera och går in på jobbmailen i detta nu.
Tänkte att det skulle bli en lista, men det var inget annat speciellt som oroar mig just nu, faktiskt är jag jätteglad och det är så mysigt att ha barnen tillbaka efter två veckor. 

Jaha, då ska jag testa med nån avslappningsövning från youtube, och sen får vi se hur det går. I går tog jag sömnmedicinen så detta blir premiärsovningen för terminen. 



fredag 13 juli 2018

Fortsätter med sömnhygienen



Det  gick bra att sova igår, så kanske det är ok att sätta sig och fundera över dagen någon timma innan läggdags. Efter gårdagens blogguppdatering lyssnade jag på en kroppsskanning och sen struntade jag i jag i att lyssna podd. Det enda som inte var normalt var att jag drömde ovanligt starkt och vaknade några gånger. Den ena gången drömde jag att jag satt på en bänk med en människa med nån slags fågelhuvud och så kom Charlie Sheen och högg ihjäl honom så det kom jättemycket blod. Sen dömde jag den obligatoriska drömmen inför varje skolstart där min lektion ballar ur på ett eller annat sätt och barnen ignorerar mig. Denna gång var ringen av barn jättestor så jag fick springa runt för att alla skulle höra mig plus att elevassistenten sköt på barnen med vattenpistol så jag fick be honom gå ut.

Nu när jag har varit hemma mycket och tagit det lugnt för att bli en cool och mindful person har jag fixat mycket med hemmet. Idag tog jag och ungarna ut allt ur alla garderober och organiserade om. Lägga in allt blev vi dock inte klara med...

Tidigare i sommar syddaejag lite draperier till loftsängen så Rex ska få lite privatliv i alla fall. Sen dekorerade jag den svarta hyllan me sidor ur en gammal flora så det blev lite mer harmoniskt. I denna grotta av tyg ska Rex nu framleva sina tonår.



Så till frågan om vad som trycker mitt sinne för närvarande. Så klart mycket att göra inför skolstart, bland annat ska jag sätta ny text till låten Het av Theoz, som lärarna sedan ska framföra för barnen. Men det är OK. En annan sak är att jag lyssnade på Psykopatpodden som min frisör rekommenderade,  och när de beskrev den PTSD och de symtom man kan ha efter en relation med en psykopat, men även efter andra trauman insåg jag att jag hade flera av de lättare symtomen under mina tonår och efter att jag flyttat hemifrån. Jag tänkte så klart aldrig då på att det kunde vara något sådant, utan fokuserade bara på att jag inte var "normal". Det känns sorgligt i efterhand. 


onsdag 20 juni 2018

Att tortera sitt eget barn är inte kul

Idag har varit en känslosam och rätt hektisk dag trots semester. Hektisk för att Jackson är på dagläger och ska skjutsas två timmar om dagen samt att jag låste in mina nycklar och dörrtaggen i tvättstugan samtidigt som jag skulle till frissan med Alice. Det är ett töntigt system som gör att man bara kan låsa upp dörren under den tid som man bokat tvättstugan. Jag har bara en tagg så det var bara att sätta sig utanför dörren och vänta på nästa tvättare. Fastighetsskötaren tar 500 spänn för att komma och öppna. Som tur var kom min granne exakt kl tre så det löste sig, men jag och en annan granne ska gå och klaga hos styrelsen, för det är fett opraktiskt. Kommer man en minut försent är ens tvätt inlåst och det går inte att se vem som bokat nästa pass.

Vad har detta då att göra med att tortera sina egna barn? Ingenting, men ovanstående hände idag, och idag har jag också reflekterat över hur hemskt det har varit för mig att göra smärtsamma saker mot mitt barn för hennes bästa, fast hon inte förstår det. Jag grät över det hela vägen hem från första skjutsningen i morse.

Jag vet ju inte hur livet är för familjer som inte haft ett sjukt barn, och hur livet varit annars. Faktiskt tycker jag att det kanske borde varit som vanligt nu när det gått typ fyra år. Jag har tyvärr också fått höra från närstående att mitt liv inte borde påverkas av sjukdomen längre. Nu finns det ju fortfarande komplikationer efter behandlingen samt att vi går var tredje månad och tar prover så det känns rimligt att vi inte kan vara helt opåverkade. Och idag upptäckte jag ett område där jag definitivt påverkas.

Att behöva göra saker som barnen inte vill för deras eget bästa är ju vardagsmat för en förälder, men idag slog mig plötsligt vidden av vad jag behövt göra under sjukdomstiden. Det började igår med att jag var tvungen att göra något som jag trodde var det bästa för Alice men som gjorde henne jätteledsen. Jag fick en väldigt stark reaktion, bryta ihop skulle man väl kunna kalla det, och det gick ut över henne. Kände mig så klart sämst.

Sen i morse när jag satt i bilen kopplade jag ihop det med alla gånger jag var tvungen att göra saker hon inte ville och började verkligen tänka på hur det var. På ett sätt har jag tyckt att det var skönt att hon var liten och inte förstod att hon kunde dö, men det gjorde ju också att hon inte förstod varför vi tvingade henne att göra allt detta. Ni fattar inte hur många gånger jag suttit och hållit fast henne medan sköterskorna tryckt in en nål i den plastlåda som var inopererad i hennes bröst. Eller stoppat in en slang i hennes näsa och ner i magsäcken. Hur många gånger jag smort in utslag med en svidande salva som fått henne att gråta ovanpå allt annat skit som hon måste ha. Ett tag gav jag henne glass tre gånger om dagen bara för att det var så hemskt med salvan. Jag minns också speciellt en spruta hon skulle ta i låret. Hon var rädd och ville inte ta den och jag var tvungen att övertyga/hålla fast henne. Och hela tiden visste jag att sprutan kommer att få henne att kräkas och omedelbart ge henne en massa utslag över hela kroppen. Jag har ingen aning om hur många gånger jag varit i den här sortens situationer men det är många, många. Så klart skulle jag vilja gråta varje gång, men det kan man inte. Man måste hålla sig neutral samtidigt som man torterar sitt barn. Så kändes det.

Jag minns en gång då Alice frågade: Mamma, tycker du synd om mig? Det var så hemskt.

Så idag har jag tänkt lite på hur vidrigt det var och försöker vara så medveten som möjligt om hur jag påverkas av det nu. Försöker prata lite om det så åldersadekvat jag kan. Hoppas jag gör allt rätt.

lördag 16 juni 2018

Sortering och skyltar

Nu ligger jag och softar hårt på min första semesterdag. Alldeles ensam...

Jag är så glad och nöjd med terminsslutet, avslutningen i kyrkan gick bra och jag fick spendera en stor del av de sista planeringsdagarna med att sortera förbrukningsmaterial och läromedel. I och med att jag alltid är i samma klassrum får jag tid över till att hålla på med det gemensamma när de andra flyttar.

Jag älskar att sortera saker och sätta på små skyltar! Inte bara spar det tid och är praktiskt när man ska hitta grejer. Det är också viktigt för den psykosociala arbetsmiljön. De som är nya måste kunna hitta vad som finns och ha lika mycket tillgång till allt som gamla rävar. Och så hatar jag när man måste ha kompisar på jobbet för att i smyg få något från deras stash när man behöver, och att de som inte är i något gäng inte får ha saker. Jag har sett rysansvärda exempel på detta under mitt arbetsliv.

Jag har också haft tid att fixa i min musiksal så allt onödigt är borta från golvet och alla fula papper på väggen är inramade. Nu tycker jag att jag utnyttjar den lilla sal jag har till max. I sommar kommer väggarna att bli målade så jag kommer få det så fint nästa år!  (Jag får fota efter sommaren.) Ja fy fan vad nöjd jag är. Jag älskar mina kollegor också.

Här hemma är det inte lika kul att städa och sortera, men ändå rätt kul. Jag ska snart ta itu med det så det är fint när barnen kommer på måndag. Det var länge sedan jag pysslade och så här hemma, men precis som jag känner ett lugn på jobbet när jag vet var allting är och det är fint, så tror jag det är viktigt för avkopplingen att det är ordning här och att man får gå på fina smulfria golv. Men det kan också hända att jag skiter i det.

Nä, nu tror jag att jag sätter på en podd och tar och cyklar till Liedl... Det politiska spelet får det bli.

Har lite ångest dock för att jag kastade 
några såna här fina floror.
Skulle gett dem till fritids som 
pysselmaterial. Tog hem en i alla fall.

söndag 27 maj 2018

Lugnets år

De senaste åren har jag i stället för nyårslöften, som jag i och för sig knappt någonsin haft, bestämt ett tema för året. Jag tycker att det har varit riktigt bra för att fokusera på vad som är viktigt och för att ta en titt på hur mitt liv ser ut just nu. På sista tiden har jag märkt att min stressnivå smugit sig upp så jag bestämde mig för att detta ska vara Lugnets år. Bara det faktum att jag glömde bort att ge ett tema till året när det började tyder på att jag tappat fokus och blivit för stressad.

Den första åtgärden var att avsluta relationen som jag varit i det senaste året. Relationer vill jag inte gå in på här eftersom det ju per definition är andra människor inblandade. Men jag kan säga så mycket som att det var stressen som fick mig att fatta beslutet, jag insåg att hur mycket jag än ville och försökte kunde jag inte slappna av i relationen och det gick ut över mitt övriga liv också.

Vad jag mer ska göra är de vanliga sakerna som att träna och gå på yoga, prioritera att vara ensam och sen tänkte jag att det nog är bra att skriva.  Jag börjar med att skriva här, då jag märkt att det är det forum som jag har lättast att skriva i. Jag berättar det inte för någon eftersom att syftet endast är terapeutiskt. Ändå känns det inte meningsfullt att bara skriva i ett worddokument för mig själv, kanske är det ett långsiktigt mål?

Jag kollade på besöksstatistiken på mina gamla inlägg, och två som sticker ut med ett par tusen visningar i stället för några tiotal handlar om Legokal*s  och Existentiell *ngest. (Asterisk för att inte attrahera sökresultat). Så vill jag fortsätta att ligga lågt och vara anonym ska jag visst undvika att skriva om lifestyle och psykisk ohälsa. Det är ok eftersom inget av detta egentligen är på tapeten i mitt liv. Det blir nog mer som dagboksanteckningar med lätta reflektioner.

Nu ska jag ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar när jag är själv: cykla till Liedl. Det är sant, jag älskar att cykla och att vardagshandla. Kan även kombineras med en annan favoritsysselsättning: Podd. Det blir Inte rasist, men... -podden.


torsdag 22 oktober 2015

Behold! Jag bryr mig inte.

Jag har numera en finfin vän som är syslöjdslärare. Jag var lite dagen efter hemma hos henne en förmiddag hon gav mig grejer för att sätta igång med ett broderi. Jag broderade ett motiv som ger vid handen att jag skulle skita i allt. Nu är det ju egentligen tvärtom så jag tänkte mer att den skulle fungera som pepp. Igår blev jag klar och här är den:


Det står: Behold! The field in which I grow my fucks. Lay thine eyes upon it and thou shalt see that it is barren.